Day 1–A photo of yourself and a description of you.

Mitt liv började måndagen den 22 april 1996. Jag döptes senare till Malin. Jag har alltid varit yngst i familjen, vilket jag faktiskt inte är helt och hållet förtjust i. Hade jag haft något mindre syskon hade jag kunnat hantera små barn bättre, men mitt ända syskon är min 3 år äldre bror Tommy.Åren gick och jag började i förskolan. Jag hade en hel del vänner där faktiskt, och många av dem känner jag inte alls nuförtiden, sad but true. De flesta av mina vänner då var faktiskt pojkar. :o Ganska tufft egentligen, eller jaa.
Min klass i lågstadiet var liten, alla kände alla och det fanns ingen man liksom behövde "skämmas" för. På vintern i femman misslyckades jag när jag var med några vänner och skrinnade. Vi skulle tävla vem som skrinnade snabbat över, och jag kunde inte stanna. Annars brukade det ju gå fint att stanna genom att åka in i sargen, men inte med den hastigheten jag hade då. (; Jag fick verkligen sjukt i knäet och det visade sig att jag fått en spricka i knäskålen. Och inte nog med det att jag var tvungen att ha kryckor och nåt slags stöd för benet nån månad, så har det haft en del konsekvenser. Min högra vad (det ben som jag hade skadat) är för spänd. Jag kan inte böja min fot tillräckligt långt, och detta påverkar bland annat min spännst och gång. Kan få j*vlit sjukt i foten av det. 

Nåja, när jag började i Sursik blev allt nytt. Från en skola med ca. 60 elever till en med runt 500 är en stor skillnad. Min tid i den skolan skulle inte blivit den samma om jag inte haft turen att komma på den klass jag kom. En helt underbar klass som jag delar med 16 andra trevliga typer. Ni e verkligen super allihop! <3
På sjuan började jag, tack vare Linnea och Ida, i friidrott. Det är nåt jag verkligen inte ångrar. Aldrig förut hade jag, tyvärr, hållit på med någon sport. Senare började jag av en slump med att hoppa stav. Och det visade sig att jag redan fösta gången vi tränade faktiskt lyckades ganska bra. Känslan av att äntligen lyckas med något inom sport var otrolig. Och känslan av att hålla i staven och hoppa är ännu bättre. Men när man börjar träna mera inser man att det finns mycket mer att lära sig, att man faktiskt inte kan vidare mycket om stavhoppning. Nåja, jag är fast besluten om att jag skall lära mig hoppa stav, ordentligt!
På fritiden står fotografering, friidrott, bakning, dans och att teckna högst upp på gilla-listan. Och så att vara med mina fantastiska vänner förstås. Att teckna har jag jag varit riktigt dålig på. När jag tittar på alla teckningar från lågstadietiden kan jag inte annat än vara lättad och glad över att jag utvecklats sedan det. (;
Att skriva är faktiskt också något jag tycker om. Att få ut betyg givna och kommenterade skoluppsatser är alltid lika kul. Känslan när man faktiskt lyckas med något, och folk uppskattar det, är ju fantastisk! :) 
Under min 15 år har jag nog hunnit med en hel del andra saker, men finskaprovet kallar. 
"Mina vänner kallar mej mycket, men jag är bara mej själv." ;) 
 tänkt sats på en karriär som poet jag. ;;);)